Kafka på stranden
juni 4, 2009
Det börjar ju bli ett bra tag sedan jag läst ut och lämnat tillbaka boken. Känner att jag borde skriva något innan jag glömmer handlingen. Fast jag glömmer nog inte handlingen i den här boken, jag tycker att Kafka på stranden är en bok som stannar kvar i minnet. Just vad som stannar kvar har jag svårt att sätta tummen på men kanske den surrealistiska stämningen genom hela boken. Det är nog detaljerna och den närvaro som finns i allt det som Kafka tänker och gör i kombination med att omgivningen är helt absurd som gör att boken blir magisk. När jag läser om kafkas vardagliga bestyr blir jag helt kär, kan inte jag också få vika mina kläder och tvätta mig så där ………..Kafka går genom livet med tanken att han är speciell ödet har ett speciellt mål för honom och han kan bara följa med och rusta sig på bästa sätt. Att han sen har sex med sin mamma och syster (eller har han ?? ) där tycker jag att författaren valt ett kusligt sätt att beskriva någon sorts psykologisk hämd aktion . Eller vad tusan är det för en psykologisk detalj jag missar här, inte kan det väl handla om bara oidipus……Är det meningen att man ska förstå? Och det vita odjuret är det symbol för ngt eller bara ufo krafter som kryper ut ……Please tell me!!!! För jag känner att jag missar ngt här. Kanske är det så att vi ska låta fantasin flöda och hitta den förklarning som passar oss bäst.
Marica
annaYoga
helle68
enaningomyoga
alexbokcirklar
pladuska
painis
juni 4, 2009 at 11:54 f m
Jag har funderat mycket på de två parallella världarna som beskrivs i boken. Hur de ibland har mötespunkter. Hur mycket de påverkar varandra utan att vi kan kontrollera det. Bara känna av kontakten emellanåt. Hur livet emellanåt kan vara så, speciellt vid större livsavgörande händelser.
Jag gillade boken för att det pågår flera olika historier parallellt, som efterhand man läser vävs samman till en historia på ett sinnrikt vis.
Sen har jag precis som Marica funderat över varför de sexuella aspekterna har så stor roll i skildringen. Återspeglar det något hos författaren och i så fall vad? Jag kan inte något om författaren sedan förut så där kammar jag noll.
Jag är svag för och tyckte om de olika miljöskildringarna; alltifrån boendet på hotell, till den hemliknande biblioteksmiljön och beskrivningen av den ensliga stugan och det hemliga landet i skogen.
Mina tankar är om boken egentligen har ett underlydande budskap kring våra största rädslor:
Mörker
Ensamhet
Beröva någon livet
Tappa minnet/få en blackout utan att det kommer tillbaks
Ha sexuella förbindelser med någon med familjenära band
Möta döden mitt i livet
Personer med dysfunktion
/Helle
juni 4, 2009 at 6:41 e m
Jag tyckte om boken först efter ett tag. Jag upplevde att det var väldigt svårt att bekanta mig med de två olika världarna, nutid kontra då tiden i de båda paralella historierna.
En gammal favoritbok jag har är Garp och hans värld” Något i Kafka fick mig att känna samma känsla som jag hade när jag läste den.
Att det hela tiden är en ny handling i handlingen. Alla fantasier som i vissa fall jag tyckte var äckliga. Eller rättare sagt är det eg. bara en av fantasierna/händelserna. Och det är Kattslakten! Jag kunde inte ens läsa det, jag fick hoppa över det. Jag undrar varför man måste ha med dessa detaljerade sidor på det sättet, precis som om författaren måste blotta sig för att det ska bli extremt, nån form av experiment.
När jag kommit så långt i boken kände jag att jag inte gillade den men var tvungen att läsa vidare för att se vad som skulle hända.
Jag tyckte mycket om historien när Kafka är i stugan och möter mörkret och tystnaden.
Efter att ha läst ut boken har jag tänkt mycket på Scizofreni och psykiska sjukdomar. Jag tänker att allt i Kafka På stranden skulle kunna vara sant, precis allting – hos någon med stor fantasi och hos någon som kanske är psykiskt sjuk. Och tänk sådana världsuppfattningar som kan figurera i huvudet – vad vet jag?
Jag kan inte bestämma mig om jag tyckte om boken eller inte.
Den måste landa, kanske läsas om.
Anna
juni 5, 2009 at 8:59 f m
Hmm. Jag blir inte heller klok på vändningarna i boken. Inte heller på om jag gillade den eller inte. Jag fortsatte läsa, ville ha mer, men var lättad när den var slut. Ändå kände jag mig inte tillfreds av slutet av boken.
Den väcker frågor, och är på så sättt en perfekt bok för en bokcirkel, men helst över en flaska vin och en lång kväll.
Vad är vad, vad är dröm, vad är verklighet för Kafka? Eller – kan man välja att se hela handlingen som om den faktiskt händer, som om ingen del äger rum i en fantasivärld? Vågar man utmana sitt sinne så? Att acceptera, att oacceptabla saker händer? Pippi långstrump kunde ju lyfta en häst, men visst var hon vaken?
Jag måste nog läsa om den jag med. Men det lär dröja!
juni 5, 2009 at 6:37 e m
Jag läste ut boken häromkvällen… Mot förmodan för den mycket lättare att läsa än jag trodde och de två till synes osammanhängande handlingarna som till slut möttes gjorde att spänningen behölls under så gott som alla 500 sidorna. Jag har många frågetecken kvar efter att ha kommit till sista sidan: vad hände i skogen under världskrigets slut? Varför förlorade Nakata medvetandet, hur hänger det ihop med det senare öppanandet av stenen etc? Nakata fascinerar i son godhet och enkelhet och förmågan att binda människor till sig. Efter Kattslakten får även han en mission – att öppna ingångstenen. Men varför? Han får ju inte Kattslakten ogjord eller något annat heller för den delen. Men han blir ju bokens hjälte. Till skillnad från Kafka som i mina ögon är en slags antihjälte, jag har svårt för honom precis som jag alltid haft och har för 15-åriga killar, de som tror sig äga hela världen, kåta men ändå så fulla av liv och virilitet. Kafka äger en mognad och visdaom och trots det så uppfyller han profetian med den oidipala kontexten. Varför? När han kan undvika den? Jag tycker dock synd om honom trots allt – han är ensam, utsatt, han känns osynlig i denna värld på något sätt. Kanske är det så tonåringar känner sig egentligen?
Slutet av boken var tyvärr en antiklimax för mig – handlingen utvecklades snabbt, det var helt surrealistiska beskrivningar såsom kampen med det vita monstert, allt likande mer en manga-serie och jag hoppades precis som andra får svar på fler frågor. PRecis som Helle och andra gillade jag de parallella världarna,tanken på att det kanske finns sådana vidgar mina vyer ffa när jag utvärderar mina handlingar. Och jag gillade stillheten i boke, bibiloteket står för den stillsamma atmosfären. Det för mina tankar till zen och mindfullness, att vara här och nu…
På det stora hela gillade jag boken men ffa så kan jag tänka mig att läsa fler böcker av lite svårare manliga författare.
Vad säger ni om att läsa ”högläsaren” av Schlick (den går som film ”The reader”) – även här handlar det om 15 årig kille….
juni 7, 2009 at 8:28 e m
Jag kommer inte delta i diskussionen kring Kafka på Stranden, jag kommer helt enkelt inte igenom den nu. Kanske tar jag upp boken till semestern. Jag har tom läst en annan bok, ”Genom den trånga porten” i helgen. Jag är såklart med på nästa bok.
juni 8, 2009 at 9:21 f m
Oj, jag hade nästan glömt att vi skulle diskutera boken här…Jag läste ut den, mest för att jag skulle läsa ut den. Jag tyckte inte om den som helhet även om jag gillade vissa partier. Tyckte den lovade så mycket i början och sedan kändes det som författaren bara lade till märkligare och märkligare händelser för att komma vidare. Men inget av det knöts ihop som jag ser det. Däremot kan jag hålla med om att den väcker frågor och den skulle vara perfekt att diskutera en kväll. Är övertygad om parallella världar för egen del. Men inte på det här sagosättet, en sten som öppnar en värld och sedan något monster som kommer från…tja, för mycket lösa trådändar för att en organiserad person som jag ska vara nöjd! Ser fram emot nästa bok! Vilken valde vi??
juni 9, 2009 at 7:34 e m
Mina förslag på nästa bok: Vindens skugga av Zifon eller Högläsaren av Schlick.